jag är i livet och jag har en svans

Det är väll iallafall vad vanliga små korrar har så jag hoppas väll på att jag kan få lov att ha en liten också. Inte så mycke kanske men bara såpass att man inte fryser om rumpan när man sitter och väntar på tunnelbanan på vintern. Hade vart alla tiders.
Och jag har dessutom varit lite offline dem senaste dagarna. Det är inte heller meningen så jag vet om ursäkt för det. Jobbet kallade två dagar tidigare än väntat och ett surprice-taco besök av svärmor föreföll direkt efter jobb-passet igår. Så efter en lång och trevlig middag var det egentligen bara att hoppa ner i tofflorna med godispåsen och försöka låta kroppen få slappna av. Det ligger även en bok inne på sängbordet som skriker mitt namn, så istället för att dra fram datorn eller börja slåss med min kära telefon för att få uttryckt mina känslor så har jag istället valt ett mer egoistiskt sätt att leva.

Men för att dra en liten info om dagarna som kock på ett helt nytt ställe så måste jag erkänna att det är en stor övergång att gå från skola till anställd. Inte för att ingen är felfri men ansvaret ligger tyngre på axlarna. Både på gott och ont. När det va sagt så får jag erkänna att detta ämne kommer komma tillbaka i vågor den närmaste tiden så det är bara att stålsätta sig och hålla hårt i bordet. Nu börjar det.

Arbetskontrakt och matkoma.

 
 
För att fira dagens och veckans största höjdpunkt, eller varför inte en av livets mest enastående bravader. När man har signerat arbetskontraktet som full-utlärd kock och livet äntligen är som det ska vara. Tvätt äkta Svensson  ”moment”. 
 
Det är som att ta ett steg framåt mot det där enastående skräck-ingivande vuxenlivet. För att vara helt ärlig med er så känner som Hercules just nu. Inte för att jag är odödlig och gudalik men jag har definitivt nått en topp. Från att bara vara lärling inom detta yrke i 2-3 år till att faktiskt nå de mål jag har kämpat för. WOHO..
 
Så firandet idag består av egen-köpt glutenfri pizza och tvätt äkta köpe-cola.
Kan man bli mer kock än så? (*ironi*)  
I tillägg till denna underbara gourmetmåltid med min andra halva så är det även dags att kolla igenom jurassic park - boksen. Så nu ligger jag med en smärre matkoma i soffan till ljudet av vrålande dinosaurier som klart och tydligt inte är i närheten av den mättande känsla jag har just nu. *phuu* 
 
Frodas av livet gott folk och ät gärna den där extra biten även om du är mätt. 

Memoarer och ballader.

 
 
Sitter här och funderar på vilken ålder som är lämplig för att börja på sina memoarer. Inte för att jag ännu har åstadkommit magnifika sagolika GIGANTISKT kolossala (matar på) saker här i livet, men jag vill ju säga att en del stunder gör jag ju saker som till och med imponerar eller förvånar mig själv. Och för att säga det så, jag tycker ju faktiskt att jag är så pass viktig att min historia är värd att berättas också. 
 
Och det mina vänner är något som alla borde tänka om sig själva. Din historia är också viktig, även om den enbart handlar om att du hittade ett brunt ägg i ägg-kartongen. 
 
Jag sitter gladeligen och lyssnar på vad en mina käraste (om så många andra också) runt om mig har lust att berätta om. Min älskade mormor har dessutom en häpnadsväckande förmåga att lyckas berätta samma dramatiska händelse fyra gånger på rappen utan att jag helt fått med mig hur hon lyckades med det. Men har man talangen att byta ut orden under en mening så att man fått sagt samma sak fyra gånger så är det också värt att lyssna på. 
 
Jag tror det är en stor svårighet vi har idag, just detta med att lyssna. Jag själv vet att det inte är helt lätt alla gånger att få med sig vad folk säger när man lyssnar. Det finns ju tyvärr för många momentet runt om oss idag som stjäl vår uppmärksamhet utan att vi ens lägger märke till de. Är det inte skrämmande? 
 
Så medan jag nu har lägenheten för mig själv så struttar jag runt i morgonrocken och lyssnar. Idag går det i gamla ballader från stora män. Som terapi för själen tycker jag, men det är väll så musiken skall fungera?