När narcos dör.

Känner det är dags för en rödvins-bekännelse. För er som inte har sätt narcos är det dags att vända huvudet 360 grader som fortsätta rakt fram. Snurra inte för fort stor risk för turbulens.

Men med mitt rödvins glas i handen och en lättande känsla på axlarna då min lång helg precis har startat så sätter jag mig ner i soffan och bevittnar slutet på denna brutala med otroligt intressanta serie om colombians knarklangare Pablo Escobar. Bolognese med pasta slingorna flyger nästan ur näsan på mig medan jag kommer till den sista delen. Jag fäller en tår för skurkarnas skur och tänker en stund på vad det är för fel med mig.

Alla skurkar är skurkar. Och det står skrivet. Men när man följer en och samma man genom hans framgång och motgång. Drama och familje-kärlek. "Blod svett och kokain" så känner man en liten koppling på nått sätt. Precis som alla tonåringar (inklusive mig själv) hittar sin idol "live" och känner att man nästan är kompis med kändisen bara för att man vet allt om honom/henne.
Nu tappade jag tråden, men iallafall så tycker jag att även om man är klassad som världens farligaste person så brukar dem också ha en mjuk sida. Men detta är säkert en känsla jag har enbart för att det är en fängslande serie och handlar om "då" och inte nu.

ÄNDÅ.. Serien va kalas-bra och jag kan knappt vänta till fortsättningen kommer ut, bra att be och hålla alla tummar man har på att det verkligen kommer en fortsättning.

Precis som game of thrones, men den ska det inte handla om här, fasttag grät ganska mycket där också.

Men narcos är inte död bra konungarnas kung och legenden Pablo som nu sover med fiskarna. (blubb blubb) överskriften är bara en dramatisk påverkan från vinglaset som står vid min sida och viska snabba ord åt mig medan den pekar och suckar djupt när jag skriver ner helt fel saker. Kanske jag börjar bli lite knasig?

Publicerat i kuriosa